År 2000 gav Alexander Bard tillsammans med Jan Söderqvist ut boken Nätokraterna. I boken skrev han någonting som fastnade hos mig och som jag filosoferat kring under de senaste åren.
I grunden handlade det om att paradigmskiften inte inses förrän efter de har inträffat och att det många gånger är för sent för anhängare av “den gamla paradigmen” att byta mot “den nya”. Ett exempel som jag minns är den medeltida kungen som blir ersatt av en demokrati men som inte kan överge sin gamla paradigm – att han är kung eftersom gud har bestämt så – eftersom han i så fall inte har någon plats i den nya paradigmen. Han har utan att ha något alternativ redan förlorat sin plats i världen eftersom världsordningen runt omkring har ändrats.
Det finns åtskilliga liknande exempel i närtid, t.ex. då Sovjetunionen bröt samman då man inte kunde mäta sig med den “fria” ekonomin eller då Nokias tidigare dominans helt och hållet försvann i tomma intet eftersom man inte insåg vikten av Smartphones.
I varje skifte finns “early adopters”, “followers” och de som inte förändras, antingen för att de inte vill eller för att de inte kan. Det här gäller individer såväl som företag, organisationer och länder.
Under de senaste 20 åren har det skett ett skifte som växt i en stadig takt fram tills Covid-19-pandemin 2020 fick världen att gå in i hyperdrift mot målet. På ett sätt är det en resa som jag – under ledning av bland andra Tor Anderson påbörjade redan för 25 år sedan.
Det handlar om hur – och var – man arbetar. Spotify har fått äran för en devis som jag gillar – “Work is something you do, not somewhere you go”. Precis som industrialismen har ersatts har också “kontorsarbetet” försvunnit och ersatts av en mer kreativ, mer dynamisk och framförallt snabbare miljö. Det som kallas distansarbete handlar egentligen inte om “distans” utan kan på ett mer korrekt sätt benämnas “hybridarbete”, även om graden av kontor/distans är dynamiskt.
I dagsläget finns det många företag, organisationer och framförallt ledare som är totalt vilse i pannkakan. Man förstår inte och när man väl inser misstaget kommer det att vara för sent.
Liksom i de flesta sammanhang under de senaste 25 åren är det IT och mjukvarubranschen som visar vägen. Det är tekniken som gjort att vi kan ta det sista steget, men det är pandemin och framöver även miljö och helt andra områden som leder oss dit.
Och det slår i allt fler branscher. Jag läste till exempel om en amerikansk mäklarfirma som plötsligt insåg att kunderna slutade komma, telefonerna slutade ringa och att det plötsligt blev väldigt lugnt. Skönt till en början, men förödande efter ett tag eftersom de klassiska intäktsmodellerna bytts mot andra. Samma sak har för övrigt hänt inom nyhetsmedia, inte sant?
Det finns mer eller mindre naturliga undantag, t.ex. inom vården, men även där sker en hybridisering (“Mitt Vårdmöte” och “Närhälsan Online”). Det är t.ex. svårt för matbutiker att utföra sitt arbete utan personal, men då den “kassa personalen” byts ut mot övervakade självscanningskassor och en hel del rutinshopping kan göras online.
En sak som slagit mig är att avhoppen hos de klassiska “storföretagen” blivit fler och av allt högre dignitet. När alla andra erbjuder hybridarbete på egna villkor finns det helt enkelt ingen anledning att välja ett “kontorsjobb” där man tvingas pendla 60 minuter i stadstrafik bara för att sitta still i 8 timmar och stirra på en skärm. Och det sänker kreativiteten.
För egen del har resan varit tydlig – redan på Chalmers använde vi chat för att kommunicera med varandra men även med andra individer, ofta spridda över världen.
När jag sedan började arbeta gick vi vidare; först med microdistans då vi på Tadco Automotive Electronics AB i slutet av 90-talet arbetade i ett mindre kontor vars läge gjorde det lätt att besöka våra största kunder i Göteborgsregionen och där kontakt via e-post blev allt vanligare.
Senare arbetade jag som Resident Engineer på ett större tyskt företag och där var en stor del av mitt arbete att koordinera och vara en länk mellan kunderna och mina kollegor i Tyskland, något som innebar att man i stort sett alltid kommunicerade med någon på annan plats, via chat, mail eller telefon.
Redan innan pandemin slog till var stora delar av de möten jag deltog i för en stor kund hybridmöten, mestadels eftersom kundens egna kontor var spridda över ett stort geografiskt område (och också över flera länder med olika tidszoner).
Sedan tidigt 2000-tal har infrastruktur, verktyg och social acceptans vuxit och blivit allt bättre. Unga idag lever mestadels online men gör emellanåt utflykter i verkligheten. För många av oss som är lite äldre var det länge tvärt om; vi verkade mestadels i verkligheten men besökte ibland den virtuella världen. För varje generation som mognar fram kommer den samtida verkligheten att förändras.
En nyare intervju med Alexander Bard (TV4 2015) kan hittas här. Den sammanfattar – delvis – vad ovanstående handlar om.
Texten är en omarbetning av en text som tidigare publicerats av samma författare på Facebook.